English Painter, 1782-1857 English painter and illustrator. He was apprenticed to the line-engraver Benjamin Smith (d 1833) in 1797, but his greater interest in portrait painting led him to take life classes at the Royal Academy, London; he exhibited portraits there from 1799. Versatile and industrious, he painted miniature likenesses, taught drawing, designed and engraved illustrations for books in French, Portuguese and English, and wrote for and illustrated Rudolph Ackermann's Repository. His half-a-crown watercolours, known as 'pretty faces', were particularly popular, and he found employment as an assiduous copyist. In 1809 he was elected to the Society of Painters in Water-Colours and for the next nine years exhibited careful and colourful images of the countryside that provided views of the year's harvest. In 1817 Uwins travelled to France to record the Burgundian grape harvest, identifying the labour force more obviously as peasants than their English counterparts. In debt, he moved in 1820 to Edinburgh, where he illustrated books by Walter Scott and painted portraits. In 1824, his debt paid, he left for Italy, where he spent seven years; he sent highly valued copies of Italian works back to England (to Thomas Lawrence among others) and made studies of life in and around Rome and Naples, from which his later successes at the Royal Academy derived. An immodest Protestant, Uwins deplored but revelled in the 'polluted streams' of Catholic Italy, and provided London with oils renowned for their clarity and colour. A Neapolitan Saint Manufactory (exh. RA 1832; Leicester, Mus. & A.G.) shows monks haggling, women gazing and children playing amid carved and painted icons.   Related Paintings of Thomas Uwins :. | Gaspar Melchor de Jovellanos | haveparti fra skagen med kunstnerens hustru | Portrait of Susanna Temple | Portrait of John Singer Sargent | The Virgin Appears to Sts Luke and Catherine |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Otto Karl Kirberg
German 1850-1926
LINGELBACH, Johannes
Dutch Baroque Era Painter, 1622-1674 German painter, active in the Netherlands and Italy. By 1634 his family had settled in Amsterdam, where presumably Lingelbach trained as a painter. According to Houbraken, he visited France in 1642 and arrived in Italy two years later. However, he is not mentioned in any document of 1644, although he is recorded in Rome from 1647 to 1649. The artist left Rome in 1650 and by 1653 was back in Amsterdam, where he remained until his death. Lingelbach is perhaps the only one of the Dutch Italianates with a catalogue of numerous signed and dated works to document his artistic development. The first two signed works are The Blacksmith (1650; Rome, Melmeluzzi priv. col., see Briganti, Trezzani and Laureati, fig. 10.1) and Self-portrait with Violin (1650; Zurich, Ksthaus). Unfortunately no certain works survive from the previous years. Kren (1982) attributed a series of works depicting Roman trades, some formerly ascribed to Pieter van Laer, to Lingelbach's early career. The original group consisted of three small paintings: the Acquavita-seller, the Cake-seller and The Tobacconist (all Rome, Pal. Corsini). While these paintings have some striking points in common with the Melmeluzzi Blacksmith of 1650 and the signed Dentist on Horseback (1651; Amsterdam, Rijksmus.), it is still uncertain whether they belong to Lingelbach's pre-1650 work or are by another hand